Alldeles innan 2000-talet blev 2010-talet var en fantastisk period.

Myspace var stället för att hitta band så okända att dom inte ens fanns, stuprörsjeans hade precis blivit en grej och hela umgängeskretsen höll mest till på Meza och drack insmugglad öl inne på toaletten.

Jag (Kalle) spelade i ett band som hette Spring Johnny! och vi spelade pop på svenska. Kort och gott. Spring Johnny! var mina bästa kompisar. Min biljett bort från Trollhättan. Bandet där jag förfinade konsten att spela popgitarr och samtidigt se cool ut på scenen, trots att händerna skakade av gignerver. Spring Johnny! med alla upplevelser, just när en är som mest känslig för intryck och varenda hörn är en möjlighet. Varenda tak något att bestiga för en sentonåring med feberdrömmar och varenda kommentar på bilddagboken ytterligare ett möjligt krumsprång för hjärtat. Spring Johnny! har således blivit en måttstock för min upplevelse av att spela i band.

Vi tog oss till Stockholm. Vi tog oss till Göteborg. Kalmar, Karlstad, Lund, Vänersborg, Mellerud, Skövde och hundra andra större eller mindre städer och spelade. Att sitta så mycket och vara på väg med sitt band någonstans gör något med en. Det fostrar sammanhållning och en förståelse för hur det fungerar att jobba mot ett gemensamt mål. Det fostrar framåtanda och bandkänsla.

När vi dessutom fick mail på myspace av den fantastiska Annika Norlin där Annika beskrev musiken som att "det gör en helt pepp i magen" fick världen att krympa. Allt blev möjligt. Jerry Bohman mötte upp oss på en svartklubb i gbg och fick en demo som hamnade på hans popblogg. Världen blev ännu mindre. Tv4 Väst kom och gjorde ett inslag om oss och vi kunde nästan ta på framtiden.

Sen hände väl det som händer med ungefär 97% av alla band en startar i tonåren: folk flyttar. Börjar plugga. Gör något annat. Vi återförenades som hastigast när M15, som var musikhuset i Trollhättan lades ner. Trots att vi inte spelat på över 4 år och endast hade fått till ett torrep över Skype så satt allt som om vi aldrig hade slutat spela och det var väldigt fint att få säga hej då till M15 på det sättet. Bästa minnet från det giget var när Olle fick frågan om vad som var hans bästa minne av M15 och svarade att "mina bästa minnen av M15 är bara sånt som man inte får göra på M15 och det kan jag ju inte säga nu när alla kommungubbarna sitter i publiken".

För att fira tonårssynderna, förhoppningarna och Spring Johnny! Så kommer vi att släppa hela diskografin på Spotify och alla andra streamingtjänster. Hör gärna av dig till kalle(a)tickticktick.se om du har bilder, minnen eller lösryckta rykten av Spring Johnny som du vill dela med dig av.

Och kolla gärna musikvideon till Riksväg 45 blues. Den är gjord med en handhållen kamera på väg till ett gig på Kafé 44. Den är gjord när världen kändes sådär liten och vi kunde ta på framtiden.